Med ena foten i himlen, och den andra i helvetet.
Först vill jag börja med att tacka er få som hela tiden finns vid våran sida och stötta och hjälper till och bara underlättar vardagen genom att föröka avleden oss från vårat helvete. Ni vet vilka ni är TACK! erat stöd är ovärdeligt.
Tiden rullar på och vi går på UL kontroller varannan dag på HS på fostermedicin och så kör vi CTG för att kolla annat som man kanske inte ser på UL bara för att säkerhetsställa att Ymer har det bra. Allt ser bra ut vad de kan se alla flöden och övriga mätningar är kanon bra.
Jag har dock fått lite högre blodtryck hoppas att det inte är någon havandeskapsförgiftning på G, i ju för sig så är det väl typ bara det som saknas nu.
På torsdag är det satt ett nytt datum för en vanlig vaginal förlossning av killarna, det känns så där men det är det bästa för Ymer. Dom kommer att sätta igång min på förmiddagen förmodligen. Jag gjorde en kontroll av livmodertappen förra veckan och den var ok för att en igångsättning skulle vara möjlig. Det vill säga inte hård som en sten, utan jag var öppen en och en halv centimeter.
Jag längtar efter att få se mina två små killar.
Himmel och helvete kan man väll säga. Hur säger man välkommen till världen till Ymer medan man förr eller senare måste ta ett sista farväl av våran älskade Zeke?
Ännu så finns han där jag vet att jag burit på honom i 8 månader i min mage och det känns så bra, att en dag snart behöva ta ett sista farväl, fy fan. Det är det som känns så frukransvärt och totalt overkligt.
Älskare er så oerhört mycket, alla mina killar.
