myheavenandhell

2 juni 2012 har vi hängt ihop i 9år och tiden har gått så himla fort, men tiden går fort när man har kul säges det ju. 

Men jag ska inte säga att vi bara haft kul vi har haft det jäkligt jobbigt också. Inte i den mån att vi har haft det jobbigt och att vi inte kan samarbeta i vår relation och velat separera, absolut inte. För vi kompleterar varandra vekligen bra och det menar jag verkligen. Vi har super lätta att prata med varandra och tillåter varandra att ventilera det man irriterar sig på och tycker att det är ok. Sedan pratar vi ut om det och ser till att vi verkligen förstår vad den andra menat och irriterat sig på och så är problemet löst. Men också för att vi gått igenom en tuff perion tillsamman i livet och att vi ser förbi saker som bagateller då vi vet vad svårigheter innebär.

2007 vi hade precis köpt våran nya lägenhet och allt känndes så himla skönt. Adam hade fått ett eget rum och vi flyttade in i en fantastisk förening med super trevliga grannar. Erik hade också ganska nyligen börjat arbeta på en ny rörfirma. När han en dag kliver upp och säger att han har ont i magen. Visst han ser kanske lite besvärad ut och jag svarar honom ganska snabbt och möjligen lite otrevligt att.
- Det går över (för killar kan ibland gnälla för ingenting)

Men Erik brukar i ju försig inte vara en sådan typ men men. Han drar till jobbet men ringer till mig senare och säger att han har åkt hem för att värken i magen inte har släppt. Jag kommer hem från jobbet o, mech ser att rik är besvärad. Mamma och Pappa har hämtat Adam på dagis, och Vi kör tillsammans till sjukhuset. Och vi får träffa en AT- läkare som typ vill skicka hem oss. Men vi håler oss envist kvar och säger att Erik vill bli undersökt. Han får dricka kontrastvätska för att det visar i röntgen svaren om det finns ev. stopp i tarmen. Erik får komma till en avd. och jag åker hem till Adam
Dagen efter har vi svar från röntgen och Erik har förlyttats till en annan avd. Det visar sig att det är ett knyck på tunntarmen och att födan inte riktigt kan passera som skapar detta onda i magen men Erik ordineras dricka mer kontrast för detta kan ibland göra så att det blir fri passage igen, och tarmen vecklar ut sig. Han känner sig bättre och får åka hem efter några dagar.

Men det går inte mer än någon dag så är det onda tillbaka igen och Erik stannar hemma från jobbet och ringer till mig på jobbet och säger att han måste åka in igen. Så när jag kommer hem sjutsar min kompis Camilla oss till SÖS.

Erik läggs in med magont och vi får vänta jätte länge på att träffa läkare och vi har väntat i flera timmar, nu har Eriks så ont att jag har på riktigt börjat förstå att det är något allvarligt. Någon läkare ordinerar att han ska dricka kontrastvätska. Det är för att man åter igen ska se om det finns något stopp i tarmen.
Erik skriker efter smärtstillande och han har börjat må illa och har från sängliggande tagit sig till toaletten för att kräkas flra gånger. Efterson det inte händer så mycket så börjar Eriks humör också bli riktigt bad!!!! Han säger åt mig att hämta en läkare som kan ge honom mer morfin. För sköterskerna säger hela tiden åt honom att man inte kan ge mer för han har redan fått max dos. Jag får tag i en ung kvinnlig läkare och förklarar läget och hon följer med till britsen i korridoren på Akuten där Erik ligger. Hon pratar med Erik och Erik förklarar att han har Ulcerös colit och att han typ 4 år tidigare opererat bort tjocktarmen p.g.a cellförändringar i nästan hela tarmen och han berättar om hur han fått ont i magen, vad han har ätit o.s.v. Då hon säger ok! en sak har jag lärt mig och det är att lyssna på pasienter med sådanna typer sjukdomar för dom vet vad dom snackar om när det gäller smärta och vips pumpas han med ännu mer morfin och smärtan lättar och han skrivs in på en avd omgående. Klockan är ca.24,00 och det är ca.6- 7 timmar sedan vi skrevs in på akuten. Vi har fåttkomma upp på avdelningen som känns kuslig med sin dova nattbelysning och man hör en gammal dams förvirrade svaga rop ifrån något rum. Jag får där säga hejdå till Erik och det känns fruktansvärt att gå därifrån.

Erik blir inte bättre och nu visar det sig att han har fått tarmvred och att han måste opereras och det ganska omgående. Erik har opererats och jag kommer efter jobbet till sjukhuset där även Eriks pappa är och har varit sedan morgonen. Han lämnar oss i fred och jag och Erik pratar lite om hur han känner sig och om det onda släppt. Det Erik säger är att någonting är fel. Nej,nej ,nej det är det inte du har bara ont efter operationen säger jag.
Jag har opererats förut säger erik och det kändes inte så här. Sjuksköterserna tar prover på Erik som man gör på alla patienter och dom ser att han har ett ganska högt CRP (snabbsänka) något som snabbt ger svar på om man har en infektion i kroppen och eftersom Erik också har feber. Man säger att han precis har opererats och att det kan bero på det och att man satt in antibiotika för att motverka infektioner efter operation som man alltid gör. Sjuksköterskorna vill att han ska komma upp och gå för att få igån magen efter operationen och för att gå på toaletten och tömma tarmen. Erik har tappert försökt men det kommer nästan ingenting.

Dagarna går och Erik börjar må allt sämre han vill knappt prata när jag kommer dit och han är ledsen och säger att något är fel, CRP stiger och med den även febern. Och jag frågar sjuksköteskan som ser efter Erik om vad dom tror är fel och dom tror att han har fått lunginflamation och att det kan vara förklaringen till CRP:t. Jag får upp Erik ur sängen för att promenera i korridoren och han mår verkligen skit. Han har inte kunnat gå på toaletten och tömt tarmen och knappt ätit sedan operationen och han känner sig spänd om magen.

Natten mot den fjärde dagen har Erik under natten spytt ner hela golvet brevid sin säng, och man har satt in en V-sond i näsan som ska suga upp maginnehållet för att det inte ska hända igen. Och han är i ett så himla dåligt skick och man börjar märka av oron bland sjuksköterskorna och läkarna har efter ronden möte om Eriks tillstånd. Och jag är så orolig.

Den femte dagen opereras Erik akut igen och man öppnar upp buken och finner ett hål i tarmen. Vilket betyder att det under nästan 5 dagar läckt ut avföring i bukhålan på Erik och han har drabbats av en kraftig blodförgiftning. Jag och Eriks pappa sitter i flera timmar och väntar utanför avd 67 på att operationen ska bli färdig och det går säkert 5-6 timmar innan sjuksköterskan kommer och talar om för oss att operationen är klar och att vi är välkomna ner till en postoperativ intensiv vårds avdelning.

Jag och Eriks pappa kommer dit och vi ringer på dörren och blir mottagna av en sjuksköterska som berättar för oss att Erik är väldigt sjuk han är nedsövd och kopplad till en respirator, syrgas och massor av andra maskiner för att hjälpa honom. Jag känner att jag bara måste komma in och se honom NU!!!!
Där i avd mest övervakade rum ligger min fina Erik med allt som sjuksköterskan talat om att han ska ha, men trots att Erik är en stor karl så ser man knappt honom genom alla slangar. Vi får gå fram till honom och jag gråter för det går inte på något sätt att beskriva hur det är att se sin älskade ligga där kopplad till så mycket medicinska maskiner. Jag håller hans ena hand och klappar lätt en del av hans kind som inte är täckt av syrgasasken och Eriks pappa står på andra sidan av sängen och även han gråter. 

Från magont till det här, VAD FAN HÄNDER!!!

Sjuksköterskan informerar oss om vad som hänt att Erik drabbats av en allvarlig blodförgiftning och att hans kropp nu är så pass sjuk att han måste försöka återhämta sig men att man inte vet utgången då många organ i kroppen ska hålla för denna påfrestning. Men att han är stabil och ung.Kirurgerna har även fått operera bort ca30 cm tunntarm på honom och för att samma sak inte ska ske igen så han man kopplat upp tunntarmen till två stomier på magen. Ena där allt han äter ska hamna i och den ena som är ihop kopplat med den bakredelen. Men kommer han att överleva? Det kan ingen svara på utan man måste vänta och se, men han är ung och stark är det dom svarar oss med.

Vi får stanna kvar på anhörig rum till avd. så vi kan komma in och besöka Erik när vi vill. Där finns tillgång ett sovrum och angränsande ytterligare ett annat rum ett fikarum med Tv, kyl och frys.
Eriks pappa tar sovrummet och jag känner att jag kan inte sova så jag drar med mig en madrass från sovrummet till fikarummet. Min bror kommer och sover med mig den första natten och tar med sig några filmer för att jag ska kunna stänga av vad som sker en stund. Även han får gå in och hälsa på Erik en snabbis men att visa känslor är inte min famils starka sida. Han mullrar bara fram typ -Tjenare Erik. Vi pratar inte så mycket mer om det sedan, om hur han känner. Syrran hälsar på nästkommande dag och även Eriks syster det är Lördag och andra dagen som Erik ligger nersövd. Tankar som far omkring i huvudet, men vi som skulle ha barn ihop och leva resten av vårt liv tillsammans, ska det ta slut här? 

Jag har aldrig kännt mig så ensam. Visst Eriks pappa var där hela tiden också men vi kände ju inte varandra så bra, för att man skulle gråta ut i hans famn. Och mest förvånad är jag av hur alla som man trodde var en vänner drog sig undan eller stoppade huvudet i sanden. Och INGA av Eriks vänner brydde sig om att komma till sjukhuset. Utan det var dom man inte förväntad sig skulle höra av sig som fanns där. Åsa och Georgios jag är för alltid tackasam för era telefonsamtal till mig och er omtanke vid denna tid. Så jag kan säga att våran bekantskaps krets är liten och vännerna få och att vi idag är väldigt vaksamma mot vilka vi släpper in i våra liv.

Lördagen sover jag över hos min syster, men på söndag är jag tillbaka på sjukhuset väldigt tidigt på morgonen för att lösa av Eriks pappa. Men han vill inte åka hem så jag säger att jag bara snabbt ska gå ner till pressbyrån för att handla lite fukost och när jag kommer tillbaka är det massor av människor runt omkring Erik och i Eriks rum. En SSK tar tag i mig och berättar vad som händer, och det är att man under natten har sänkt droppet med sömnmedel för att Erik sakta ska få testa att börja komma till baka och att han nu börjat vakna så pass att han inte ville ha respiratorn kvar och att man nu kopplar honom ur den. Pust!!  För det jag tänkte var att nu dör han. MEN HAN VAKNAR!!!