Erik och jag del 2
Respriatorn tas ur och Erik börjar andas själv, och det är så skönt. Men efter att SSK är klara med allt vad dom ska gör så får vi en stund själva med honom. Trots att han är har vaknat så är han inte så "vaken" att han verkligen förstår att vi är där. Hej älskling! Erik, Erik älskling jag är här! vill bara tala om för honom att vi finns där så han inte känner sig ensam. Ibland får vi kontakt och han orkar öppna ögonen en pytte stund Han är fortfarande stressad över den höga påfrestningen i kroppen av att ha opererats två gånger på en vecka och p.g.a blodförgiftningen. Han sover stora delar av denna dag och vi växlar mellan att vara i anhörig rummet och att sitta hos Erik.
Om man någon gång har suttit i ett rum med så mycket monitorer och apparater så vet man att det plingar och låter och en jäkla massa. Detta var så stressande i alla fall för mig. Vad är det nu? varför är det så? är allt ok? varför blev det noll där på monitorn? fyyy det var så vidrigt.
Andra dagen efter att Erik vaknat så kommer jag in till avd så säger en ny SSK att han har frågat efter någon Carita, vem är det? Men det är ju jag, och tårarna kommer. Jag sätter mig vid hans sida och säger hej älskning jag är här nu. Och till min förvåning så vaknar Erik till och väser heeej, han är väldigt hes eftersom han haft slangen från respiratorn i halsen. Men han hör mig och aparaten som mäter pulsen plingar och indikerar på att pulsen ökar det är dock ok. Erik blir lite ledsen och det rinner tårat från hans kind som jag torkar bort samtidigt som jag försöker lugna honom. Men det känns som Erik är påväg tillbaka. Han har också p.g.a blodförgiftningen samlat på sig massor av vätska i vävnaden och han är väldigt vätskefylld främst om sina ben och hans genitala delar är enorma.
Destomer dagen lider vaknar Erik till mer och han vill ha öl. Det är svårt att höra vad han säger och han blir ofta väldigt upprörd i sitt töcken. Han säger till mig vid ett tillfälle att han vill ha Sushi och nigiri men jag förstår honom inte direkt eftersom han fortfarande är hes och han pratar lite nasalt då han har en v-sond eller en slang i näsan. Men tillslut så hajar jag, men måste tyvär säga att han inte får äta ännu. Han är jätte arg och vi låter honom vila.
Dagen efter sitter Erik upp korta stunder och är vaken och vi kan prata lite vanligt men han är inte riktigt kontakt bar. Det känns som han är sur eller arg och jag känner mig ivägen och blir sårad och ledsen men säger att om det är något så sitter jag ute i anhörigrummet om han vill mig något.
Erik är jäkligt envis och har han bestämt sig så har han, under natten har han långa stunder suttit upp i stolen brevid sin säng för att börja mobilisera sig. Och man förflyttar honom till en annan intensivvårdsavdelning. Under dessa dagar går det i princip inte att få kontakt med Erik och det är som han också vill bli lämnad ifred. Han sitter i sin stol och böjer och sträcker på benen för att bli kvitt vätskan som samlats.
Dagarna går Erik får nu komma till avd 67 och det är en vanlig avdelning. Han är konstant kopplad till olika vätskedropp och han är enormt törstig. Och detta beror på att man har tagit bort en bra bit tunntarm och att flödena ut i stomin är stora. All mat han äter passerar tarmsystenet fort och hamnar snart i stomin. Allt flyter på mer eller mindre bra. Tarmen som är uppdragen till magen på Erik och den som är kopplad till bakdelen på Erik estämmer sg för att ruttna och stanken är fruktansvärd. Men detta var tack och lov ingen fara då den inte fortsatte att ruttna inåt.
Under denna tid som Erik är sjuk går han ner ca 40kg totalt. Erik får efter ca 1 mån på sjukhus komma hem men vi har hemsjukvård som kommer 2 gånger om dagen och byter dropp och annat och såhär ska vi komma att leva i ca 8mån. Erik är mer eller mindre bunden till hemmet eftersom han behöver sitt vätskedropp då flödena i stomin fortfarande är enorma. Man har även opererat in en portacath strax brevid axeln för att man på så sätt klarar stora mängder med dropp. Men vi får en lite paus i vardagen och vi kan ibland åka iväg tillsammans för att handla korta stunder eller ta en tur runt på gården, men Erik är svag.
Kommer inte exakt ihåg när men Erik vill att jag en kväll ska massera hans rygg för han har ont i ryggen och självklart gör jag det. Men denna smärta blir värre och värre för var dag som går. Och till slut får hemsjukvården komma till oss på en natt för att ge Erik smärtlindring. Jag hör hur jobbigt det är för honom och hur ont han har han gråter, gnyr och pustar. Och vi åker åter igen in akut och tror att det är något fel på magen igen, och man undersöker honom och hittar ingenting och vi åker hem och så går det inte att vata hemma för han har så ont och hemsjukvåden avsäger sig att ge Erik smärtstillande. Så det blir åter akuten. Och Erik trycker i sig alla möjliga smärtstillande som han har hemmifrån och det är helt utanför det som ordinerats av läkaren men han har verkligen ont. På akuten är han så otrevlig att jag faktiskt väljer att gå och lämna honom med sin pappa för bägaren rann över för mig och jag blev sårad av hans skrik.
Erik röntgas och det visar sig att han har fått något som heter spondylit och det är en bakterie som via blodet tar sig in och skapar inflamation i ryggen kotor och gör tydligen fruktansvärt ont. Erik är tillbaka på SÖS och han får antibiotika och man försöker hitta sätt att smärtlindra honom i ca 3 veckor Erik föreslår hela tiden något antiinflamatoriskt men narkosläkaren testar massa andra men inte antiinflamatoriskt. Jag får vara där och hjälpa Erik med det mesta som att Duscha för han kan inte röra sig själv. Erik ber sin pappa köpa m,ed sig voltaren tablöetter och salva från apoteket en dag och vips så försvinner smärtan nästan helt och Erik kan röra sig. Så då kan han äntligen få hjälp med medicinering och vi får komma hem igen.
Trots att vi har det jävligt jobbigt så flyter tiden på och vi skaffar oss en vardag med hemsjukvård och Eriks sjukdom och allt vad det innebär. Och vi inväntar datumet för Nedläggningen och ihopkopplandet av tarmarna igen som är satt till Februari 2008.
Februari kommer och dagen är här för operation och därmed oron igen för tänk om det händer samma sak igen. Och är Erik star nog att klara av samma procedur igen???? Vi får snabbt pussas adjö och jag och Erik gråter och vi blir skit förbannade på Erik pappa som helt okänsligt frågar oss vad vi gråter för. För vi båda tänker att tänk om det är sista gången vi ses och aldrig kan bilda den familj vi vill med varandra och göra allt det vi hade tänkt att hinna med att göra. Men vad har vi för val operationen måste genomföras.
Så återigen sitter vi utanför avd 67 i 5-6 tim innan vi får höra att op är färdig och att vi är välkomna till post op. Vi ringer på klockan och blir mottagna av en SSK, men denna gång är allt annorlunda. Vi går in en lite bit och i första sängen man ser halv sitter Erik HELT VAKEN!!! och ger oss tummen upp och jag går fram till honom och vet ÄNTLIGEN att nu blir det bra.
Erik blir ganska snabbt pigg och men behöver några veckor på sig för att hitta sitt jävlar anamma. Och börja sin återhämtning tillbaka från allt. Han kan dricka och äta som vanligt och krafterna tar sig sakta men säkert tillbaka och Erik börjar bli sig själv igen. På ca 2 mån har han gått upp 20kg och han börjar smått träna hemma och fram till sommaren 2008 är han i princip tillbaka som sitt vanliga jag. Det var en jobbig tid för alla inblandade och Adam vad hände med honom? Tack och lov så har man mamma och pappa som hjälpte till massor specielt under sjukhustiden.
Men denna upplevelse har gjort att jag och Erik är super starka tillsammans och att små bagateller i förhållandet inte känns så viktiga att tjafsa längre tider om. Men visst har vi också våra duster och det ska man ha för det berikar ju även förhållandet på sitt sätt.
Men till min fina Erik, jag älskar dig och jag är så glad att jag idag har dig vid min sida.
Om man någon gång har suttit i ett rum med så mycket monitorer och apparater så vet man att det plingar och låter och en jäkla massa. Detta var så stressande i alla fall för mig. Vad är det nu? varför är det så? är allt ok? varför blev det noll där på monitorn? fyyy det var så vidrigt.
Andra dagen efter att Erik vaknat så kommer jag in till avd så säger en ny SSK att han har frågat efter någon Carita, vem är det? Men det är ju jag, och tårarna kommer. Jag sätter mig vid hans sida och säger hej älskning jag är här nu. Och till min förvåning så vaknar Erik till och väser heeej, han är väldigt hes eftersom han haft slangen från respiratorn i halsen. Men han hör mig och aparaten som mäter pulsen plingar och indikerar på att pulsen ökar det är dock ok. Erik blir lite ledsen och det rinner tårat från hans kind som jag torkar bort samtidigt som jag försöker lugna honom. Men det känns som Erik är påväg tillbaka. Han har också p.g.a blodförgiftningen samlat på sig massor av vätska i vävnaden och han är väldigt vätskefylld främst om sina ben och hans genitala delar är enorma.
Destomer dagen lider vaknar Erik till mer och han vill ha öl. Det är svårt att höra vad han säger och han blir ofta väldigt upprörd i sitt töcken. Han säger till mig vid ett tillfälle att han vill ha Sushi och nigiri men jag förstår honom inte direkt eftersom han fortfarande är hes och han pratar lite nasalt då han har en v-sond eller en slang i näsan. Men tillslut så hajar jag, men måste tyvär säga att han inte får äta ännu. Han är jätte arg och vi låter honom vila.
Dagen efter sitter Erik upp korta stunder och är vaken och vi kan prata lite vanligt men han är inte riktigt kontakt bar. Det känns som han är sur eller arg och jag känner mig ivägen och blir sårad och ledsen men säger att om det är något så sitter jag ute i anhörigrummet om han vill mig något.
Erik är jäkligt envis och har han bestämt sig så har han, under natten har han långa stunder suttit upp i stolen brevid sin säng för att börja mobilisera sig. Och man förflyttar honom till en annan intensivvårdsavdelning. Under dessa dagar går det i princip inte att få kontakt med Erik och det är som han också vill bli lämnad ifred. Han sitter i sin stol och böjer och sträcker på benen för att bli kvitt vätskan som samlats.
Dagarna går Erik får nu komma till avd 67 och det är en vanlig avdelning. Han är konstant kopplad till olika vätskedropp och han är enormt törstig. Och detta beror på att man har tagit bort en bra bit tunntarm och att flödena ut i stomin är stora. All mat han äter passerar tarmsystenet fort och hamnar snart i stomin. Allt flyter på mer eller mindre bra. Tarmen som är uppdragen till magen på Erik och den som är kopplad till bakdelen på Erik estämmer sg för att ruttna och stanken är fruktansvärd. Men detta var tack och lov ingen fara då den inte fortsatte att ruttna inåt.
Under denna tid som Erik är sjuk går han ner ca 40kg totalt. Erik får efter ca 1 mån på sjukhus komma hem men vi har hemsjukvård som kommer 2 gånger om dagen och byter dropp och annat och såhär ska vi komma att leva i ca 8mån. Erik är mer eller mindre bunden till hemmet eftersom han behöver sitt vätskedropp då flödena i stomin fortfarande är enorma. Man har även opererat in en portacath strax brevid axeln för att man på så sätt klarar stora mängder med dropp. Men vi får en lite paus i vardagen och vi kan ibland åka iväg tillsammans för att handla korta stunder eller ta en tur runt på gården, men Erik är svag.
Kommer inte exakt ihåg när men Erik vill att jag en kväll ska massera hans rygg för han har ont i ryggen och självklart gör jag det. Men denna smärta blir värre och värre för var dag som går. Och till slut får hemsjukvården komma till oss på en natt för att ge Erik smärtlindring. Jag hör hur jobbigt det är för honom och hur ont han har han gråter, gnyr och pustar. Och vi åker åter igen in akut och tror att det är något fel på magen igen, och man undersöker honom och hittar ingenting och vi åker hem och så går det inte att vata hemma för han har så ont och hemsjukvåden avsäger sig att ge Erik smärtstillande. Så det blir åter akuten. Och Erik trycker i sig alla möjliga smärtstillande som han har hemmifrån och det är helt utanför det som ordinerats av läkaren men han har verkligen ont. På akuten är han så otrevlig att jag faktiskt väljer att gå och lämna honom med sin pappa för bägaren rann över för mig och jag blev sårad av hans skrik.
Erik röntgas och det visar sig att han har fått något som heter spondylit och det är en bakterie som via blodet tar sig in och skapar inflamation i ryggen kotor och gör tydligen fruktansvärt ont. Erik är tillbaka på SÖS och han får antibiotika och man försöker hitta sätt att smärtlindra honom i ca 3 veckor Erik föreslår hela tiden något antiinflamatoriskt men narkosläkaren testar massa andra men inte antiinflamatoriskt. Jag får vara där och hjälpa Erik med det mesta som att Duscha för han kan inte röra sig själv. Erik ber sin pappa köpa m,ed sig voltaren tablöetter och salva från apoteket en dag och vips så försvinner smärtan nästan helt och Erik kan röra sig. Så då kan han äntligen få hjälp med medicinering och vi får komma hem igen.
Trots att vi har det jävligt jobbigt så flyter tiden på och vi skaffar oss en vardag med hemsjukvård och Eriks sjukdom och allt vad det innebär. Och vi inväntar datumet för Nedläggningen och ihopkopplandet av tarmarna igen som är satt till Februari 2008.
Februari kommer och dagen är här för operation och därmed oron igen för tänk om det händer samma sak igen. Och är Erik star nog att klara av samma procedur igen???? Vi får snabbt pussas adjö och jag och Erik gråter och vi blir skit förbannade på Erik pappa som helt okänsligt frågar oss vad vi gråter för. För vi båda tänker att tänk om det är sista gången vi ses och aldrig kan bilda den familj vi vill med varandra och göra allt det vi hade tänkt att hinna med att göra. Men vad har vi för val operationen måste genomföras.
Så återigen sitter vi utanför avd 67 i 5-6 tim innan vi får höra att op är färdig och att vi är välkomna till post op. Vi ringer på klockan och blir mottagna av en SSK, men denna gång är allt annorlunda. Vi går in en lite bit och i första sängen man ser halv sitter Erik HELT VAKEN!!! och ger oss tummen upp och jag går fram till honom och vet ÄNTLIGEN att nu blir det bra.
Erik blir ganska snabbt pigg och men behöver några veckor på sig för att hitta sitt jävlar anamma. Och börja sin återhämtning tillbaka från allt. Han kan dricka och äta som vanligt och krafterna tar sig sakta men säkert tillbaka och Erik börjar bli sig själv igen. På ca 2 mån har han gått upp 20kg och han börjar smått träna hemma och fram till sommaren 2008 är han i princip tillbaka som sitt vanliga jag. Det var en jobbig tid för alla inblandade och Adam vad hände med honom? Tack och lov så har man mamma och pappa som hjälpte till massor specielt under sjukhustiden.
Men denna upplevelse har gjort att jag och Erik är super starka tillsammans och att små bagateller i förhållandet inte känns så viktiga att tjafsa längre tider om. Men visst har vi också våra duster och det ska man ha för det berikar ju även förhållandet på sitt sätt.
Men till min fina Erik, jag älskar dig och jag är så glad att jag idag har dig vid min sida.
